Har haft en kalasbra söndagskväll som bl.a. har innehållit fotboll, clownbyggande och film (the road). Nu ska jag lägga mig och tänka på allt möjligt innan jag somnar. Hur lyckligt lottad jag är som har hela min familj i livet, världens bästa vänner, mat i överflöd och tak över huvudet. Lite på kärleken ska jag också tänka. Sen ska jag sova gott i min sköna säng efter ännu en dag i mitt liv, som är perfekt om man tänker på hur andra har det. Sov gott.

Jag vill.
Och jag får inte,
men jag vill.



                                                                                                                             Jag vill.

Nu är jag 17 år och 364 dagar, det är alltså min sista dag som omyndig. Det känns lite konstigt, även fast jag vet att det inte är värsta grejen. Imorgon flyttas allt ansvar över på mina axlar och jag blir officiellt vuxen. 18 år. Jag får nästan svindel.

Och idag har det snöat. Jag som hoppades på att allt skulle smälta bort till imorgon. Usch. Nej nu ska jag titta på Sommar med Göran med min syster och låtsas att det är vår.

Unfinished.

Varning för djupa tankar.

Min filosofilärare pratade förra veckan om huruvida vi alla är egoister eller om det finns så kallade altruister (motsatsen till egoister). Min första tanke var att det är klart det finns! Klart man gör saker för någon annans skull än ens egen. Man ger en gamling sin sittplats, visar uppskattning för andra, skänker pengar, offrar sitt sista tuggummi osv.
     Men! Är det verkligen en osjälvisk gest alla gånger? Är det någonsin en helt osjälvisk gest? Jag har börjat tvivla på det. När man gör något snällt, en s.k. osjälvisk gärning, känner man sig bättre, och jag tror att undermedvetet är det den känslan som är anledningen till att man är snäll över huvud taget. Och det gäller inte bara småsaker som att ge bort sitt sista tuggummi, utan det gäller allt. 
     Man älskar andra för att man vill bli älskad tillbaka. Man är kompis med den snygga och populära för att få träffa andra snygga och populära människor. Man är kompis med den fula för att själv känna sig snyggare. Man bjuder för att känna sig snäll. Man är snål för att känna sig rik och sparsam. Man ger komplimanger för att få komplimanger tillbaka. Man fäller elaka kommentarer för att känna sig bättre själv. Det handlar liksom aldrig om någon annan, utan bara om sig själv. Hela tiden.

Jag blir tokig av det. Men trots att jag har börjat inse att det kan vara så här, vill jag inte tro att jag själv är egoist. Nej, klart jag gör saker för någon annans skull än min egen. Klart jag lyssnar för att jag bryr mig, inte för att jag vill känna mig bra och snäll. Klart jag ger komplimanger för att jag menar dem, inte för att fiska egna komplimanger. Gaah. Motsägelsefullt, jag vet.

Small sparkles has been flying between us. Glowing glaces that touches my heart. You've got two flaming torches in the form of blue irises and coal-black pupils in whose depths I never stop falling. Smoldering hands that scald me when physical contact occurs. Leaves stinging burns of desperation on my skin. Electric shocks caused by your body heat makes my skin catch fire.
I'm burning. I'm on fire. My hands are shaking, trembling and my legs just want to run, shake of the greedy flames that slowly devour my body. It's burning everywhere. Stings and itches, but fills me with an unpleasant pleasure.
Your words are my oxygen. You feed my insatiable inner flame with your voice.  The flames are devouring every sentence and are screaming for more. I just want more, and more, and more, and more, and more.

Graffiti är fett snyggt, måste jag erkänna. Det är artistiskt, annorlunda och charmigt på något sätt. Men när folk taggar varenda elskåp och varje busshållsplats bara för att det är coolt att bryta mot lagen förstörs allt det där fina med graffiti. Och det är fett synd.

- Stör jag? frågade han.
- Du inte bara stör. Du rubbar hela min existens. Välkommen!

Svaghet. Jo, jag är svag. Ibland får jag för mig att jag är en riktigt stark människa men gång på gång får jag det bevisat för mig att så är inte fallet. Jag gör så mycket saker som jag har bestämt mig för att jag inte ska göra. Och struntar i såndant jag borde göra.
   Sitter vid datorn, som nu, när jag egentligen har bestämt mig för att plugga. Äter massa godis fast jag lovade mig själv att jag skulle sluta med det. Jag vill kunna gå och träna när jag har planerat det, istället för att ligga i soffan och se ett avsnitt av One Tree Hill som jag redan har sett hundra gånger tidigare. Och innerst inne har jag mina starka åsikter, som jag alltid vill stå för och vara stolt över, men ibland händer det ändå att jag håller med den raka motsatsen.
   Jag säger saker jag inte borde säga, gör saker jag inte borde göra. Eller så är det tvärtom. Att jag inte vågar säga de viktiga sakerna, och struntar i att göra det jag helst av allt vill.
   Jag vet inte om det är jag som inte anstränger mig tillräckligt mycket, eller om jag sätter upp helt onåbara mål. Är det brist på inspiration och motivation, eller är jag bara svag? Helt enkelt.
   Jag vill kunna bestämma mig för att jag inte gillar någon, och sedan följa det till punkt och pricka.
Ändå sitter jag här och tänker så dig.

Nostalgi. Jag längtar tillbaka till massa tider som är förbi för länge sen. Dagis, när ångest inte fanns. Sandslott och pussleken. Läppstift var det värsta killarna visste. Låg- och mellanstadiet, när allt det svåra egentligen var ganska lätt. Pyjamaspartyn och discon. När man gillade någon var det bara att skicka en lapp via en kompis. Får jag chans på dig? Ja/nej/kanske. Inga krav och ingen oro för framtiden. Ta mig tillbaka.