Jag och min kära bror ska åka till Turkiet över påsklovet för att hälsa på resten av familjen. Idag har jag shoppat diverse skönhetsartiklar, chokladkakor och knäckebröd som de har beställt. Jag har bokat taxi och skrivit ut min flygbiljett. Vi åker imorgon bitti och är borta i 12 dagar men jag har fortfarande inte börjat packa. Fast en packningslista har jag skivit i alla fall. Kanske borde sätta igång.

Det är något som inte känns helt rätt. Var är adventsljusstaken? Julstjärnan? Var är snön? Var är kylan och mörkret? Vintern? Var har julkänslorna tagit vägen? Vårt julpynt består av en röd ljusslinga med plastblommor på. Var är pepparkakorna och lussebullarna?

Vad irriterad jag blir. Flyttlasset skulle vara här i onsdags men tydligen har det inte ens lämnat Södertälje än, vilket innebär att det kommer dröja minst två veckor till innan vi får våra saker. Därför blir det shopping idag. Nya skor och nya kläder ska det bli. Vad har du planerat för denna lördag?

Seriöst. Ge mig svensk Arlamjölk. Den laktosfria mjölken här är inte god, inte lika god som Arlas i alla fall. Så, ge mig!

Befinner mig där jag minst av allt vill vara, och min gigantiska (tomma) säng gör inte direkt att jag känner mig mindre ensam. Men nu ska vi inte tänka på det. Min resväska vägde nästan tio kilo för mycket, och mitt handbagage vägde också några kilo för mycket. Lite roligt tyckte jag att det var, men mindre kul när fettot skulle uppför två trappor till lägenheten..

Det finns inga ord.

Ikväll har varit en av de jobbigaste kvällarna i mitt liv. Men jag har kommit fram till åtminståne en sak. Ingen människa i världen kan har bättre vänner än vad jag har. Anna, Jasmina, Danne. Och sedan ett speciellt tack till Malin, Cornelia, Sanna, Erica, Thomas, David och Mathias, för den bästa sista kvällen jag någonsin skulle kunnat ha. Tack för att ni bakar tårtor med salta pinnar och smält geisha, även om det fick mig att gråta. Tack för att ni stannar till elva fast ni hade planerat att sova vid nio. Tack för att ni finns. Att säga hejdå har aldrig varit så svårt som det var ikväll. Och ändå är det värsta kvar.

Det kändes så långt borta. Jag hade hela sommaren framför mig, och så mycket tid. Nu är det imorgon det gäller. Om några timmar måste jag ha städat ur och tömt mitt rum samt packat allt jag ska ha med mig. Vi tvingas lämna ifrån oss våra älskade fettoklumpar som vandrar runt i buren och antagligen inte fattar någonting. Mina allra bästa vänner träffar jag för sista gången ikväll. Jag står vid ett vägskäl, jag har en väg dit mitt hjärta drar mig, men jag tvingas gå den vägen jag minst av allt vill gå.

Satan vad det regnar! Förlåt att det har dröjt, men jag har helt enkelt inte haft tid att skriva ett ordentligt inlägg om flytten. Här kommer det.

Varför? Anledningen till att vi ska flytta är för att mamma har genom hennes jobb fått ett erbjudande om att bli flyttad till Turkiet. Hon flyttade dit i januari och har alltså varit där i ett halvår ungefär. Det är inte så att jag inte har träffat henne på all den här tiden utan hon har kommit hem varannan helg.

Hur? Vi kommer bo i en lägenhet där och jag och min syster kommer gå i British International School Istanbul. Lägenheten ligger centralt men ganska långt ifrån skolan, vilket vi båda tycker är jobbigt. Vi kommer åka skolbuss till skolan. Som tur är slipper jag skoluniform men tyvärr gör inte min syster det.

När? Mamma skrev på kontrakt för ett och ett halvt år. Jag får, om jag vill och om det finns plats i den klassen jag vill gå här i Sverige, åka hem efter nyår. Om jag har någonstans att bo d.v.s. Om det inte blir så kommer jag stanna läsåret ut. Mamma och pappa pratar dock om att de kanska kommer vilja förlänga kontraktet sen. Jag vet inte riktigt hur det kommer bli med det.

Jag vet att alla tycker att detta är toppen/jättespännande/världens chans/ roligt/whatever, men nej. Det tycker inte jag.

Frågor? Fråga på.

Sen saknar jag One Tree Hill, det var hur länge som helst sen jag kollade på det.