Unfinished.

Varning för djupa tankar.

Min filosofilärare pratade förra veckan om huruvida vi alla är egoister eller om det finns så kallade altruister (motsatsen till egoister). Min första tanke var att det är klart det finns! Klart man gör saker för någon annans skull än ens egen. Man ger en gamling sin sittplats, visar uppskattning för andra, skänker pengar, offrar sitt sista tuggummi osv.
     Men! Är det verkligen en osjälvisk gest alla gånger? Är det någonsin en helt osjälvisk gest? Jag har börjat tvivla på det. När man gör något snällt, en s.k. osjälvisk gärning, känner man sig bättre, och jag tror att undermedvetet är det den känslan som är anledningen till att man är snäll över huvud taget. Och det gäller inte bara småsaker som att ge bort sitt sista tuggummi, utan det gäller allt. 
     Man älskar andra för att man vill bli älskad tillbaka. Man är kompis med den snygga och populära för att få träffa andra snygga och populära människor. Man är kompis med den fula för att själv känna sig snyggare. Man bjuder för att känna sig snäll. Man är snål för att känna sig rik och sparsam. Man ger komplimanger för att få komplimanger tillbaka. Man fäller elaka kommentarer för att känna sig bättre själv. Det handlar liksom aldrig om någon annan, utan bara om sig själv. Hela tiden.

Jag blir tokig av det. Men trots att jag har börjat inse att det kan vara så här, vill jag inte tro att jag själv är egoist. Nej, klart jag gör saker för någon annans skull än min egen. Klart jag lyssnar för att jag bryr mig, inte för att jag vill känna mig bra och snäll. Klart jag ger komplimanger för att jag menar dem, inte för att fiska egna komplimanger. Gaah. Motsägelsefullt, jag vet.