Min första kärlek var det första, och enda, jag såg första dagen på sexårs. Vi träffades i halvgrupp och satt i en ring tillsammans. Han satt mitt emot mig, tvärs över ringen, och efter det var jag fast i så gott som fem-sex år. Men historien är mer komplicerad än så. Det fanns en annan kille i min sexårs grupp, en kille som man "skulle" vara kär i. Och självklart var jag också det. Åtminstone låtsades jag att jag var det. Ingen fick veta vem som egentligen låg mig närmast om hjärtat. Ingen!

Men, för att göra en lång historia kort, kom det till slut ut. Jag blev tvingad av mina kompisar till den traditionella "Får jag chans på dig?", fast jag frågade så klart inte själv (vem vågade det??). Jag fick ett ja. Det var min första kärlek det.