2011-12-09 | 14:28:28

Nu har jag inte bloggat på jagvetintehurlänge. Minst en månad är det i alla fall. Det var när alla mina bilder försvann som jag liksom tappade suget. Jag har inte fått tillbaka hårddisken och jag har inte köpt en ersättare. Inte heller har jag använt min kamera för att ta nya bilder. Liksom, vad är meningen med att dokumentera - fotografera, blogga - om det ändå kan försvinna när som helst?

Nej, lite arg och ledsen har jag varit. Jag har lagt skulden på oskyldiga och känt en enorm hopplöshet över att det ska behöva vara så här. Det kanske låter som att jag gör värsta hönan av en liten fjäder, och det kan man väl få tycka. Men sanningen är att det är en stor höna för mig. Jag tänker inte på det jämt, men när jag väl gör det - när någon nämner de där bilderna - får jag en stor klump i magen. Självklart finns det mycket värre saker som kan hända, men det ändrar inte det faktum att det är smärtsamt.

Å andra sidan har hela händelsen fått mig att tänka om angående vissa saker. Och jag har blivit påmind om att allt - såväl materiella saker som minnen och relationer - inte varar förevigt, även om man vill och försöker få dem att göra det. En insikt som i sin tur har lett till att jag värdesätter ögonblicket i sig, istället för att lägga fokus på minnet ögonblicket så småningom kommer ge. Och det tror jag är bra för mig, som i vanliga fall är en sparare, samlare, nostalgiker som ibland glömmer att leva i nuet.

Mycket text och noll bilder, men jag har ju faktiskt inga att bjuda på! Nu är jag tillbaka i alla fall.