Basen i bakhuvudet. Eliminerar alla möjliga oväsen runt omkring. Gitarrspelet, musiken, lindar sig runt mig. Det finns inget annat än jag och den, det är som om vi vore samma. Det högsta är inte tillräckligt högt. Verkligheten kan fortfarande kännas av. Tankarna når fortfarande. Men det är nästan som att allt försvinner för en sekund. Eller kanske försvinner det inte, kanske känns allt extra mycket för en sekund. Det är som om tonerna rör vid det allra innersta. Musklerna slutar fungera, som om benen eller armarna har glömt bort hur de ska göra. Bara en låt till, sen ska jag göra allt det där jag måste göra. Plugga, städa, duscha, fixa, plugga, lösa problem, äta, sova. Bara en låt till.