Nu ska jag berätta om en historia som helt seriöst nästan fick min lillasyster att gråta.

Jag gick hem från vällingby och vid västergöksvägens busshållsplats, på den sidan där bussen går mot vällingby, står en gubbe som är 60+någonting. På andra sidan gatan finns en postlåda och postbilen kommer precis dit för att tömma lådan. Framför postbilen stannar en bil och en kvinna springer ut med ett brev i handen som hon lägger i postmannens säck. När kvinnan är på väg tillbaka till sin bil ropar gubben över gatan:

- Sista minuten eller?

Och han är verkligen jätteglad på rösten, ler stort och väntar på svar. Men så hör inte kvinnan och sätter sig bara i bilen och åker iväg. Och kvar står gubben, dissad, lämnad ensam, samtidigt som han låtsas vara glad. Buhuhu, det finns inget mer förkrossande än söta gubbar som ingen bryr sig om.