Idag när jag och Danne var på väg till vällingby efter skolan började vi prata om Kil, och det blev så himla vemodigt alltihopa. Saknaden blir bara större och större ju närmare sommaren kommer. Sommaren 2007 var liksom Kilsbergsgården och vi som var där(s) sommar. Och nu kommer allt tillbaka. Nu ska jag iväg till sista ungdomskvällen innan sommarlovet (om man inte räknar öppna fredagen nu på fredag), och även det känns lite vemodigt.